Vad är Mänskliga Rättigheter?
Vad är Mänskliga Rättigheter?
Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Regeringsformen 2 §
Efter andra världskrigets slut utvecklades ett gemensamt ramverk för de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 lade grunden till denna utveckling. Förklaringens 30 artiklar kan sägas beskriva vad som inte får göras mot någon människa och vad som måste göras för varje människa. Utifrån detta fyrsidiga dokument har sedan ett antal internationella konventioner utvecklats som dels bekräftar att alla människor har rätt till en rad politiska, medborgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels tydliggör hur dessa rättigheter bör anpassas så att olika grupper av människor. Ansvaret att respektera, skydda och uppfylla de mänskliga rättigheterna ligger på ”staten”, det vill säga kommuner, regioner och myndigheter och tjänstepersoner på alla nivåer.
En utgångspunkt för de mänskliga rättigheterna är synen på människan som just en rättighetsbärare (en person med rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter) och tjänstemän på olika nivåer som rättighetsförsvarare (lärare, läkare, socialhandläggare, handläggare, strateger osv som har ansvar för att respektera, skydda och uppfylla sina invånares mänskliga rättigheter). Detta synsätt visar på vikten av att förstå det grundläggande syftet med det offentligas makt och beslutsmöjligheter – att garantera allas möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. För att alla människor med sina olika förutsättningar ska kunna ha lika möjligheter att få sina mänskliga rättigheter uppfyllda måste våra verksamheter utformas så att de verkligen når alla olika människor som behöver skydd, stöd och service. Med andra ord blir arbetet för att nå olika grupper av rättighetsbärare med rätt sorts support centralt för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. För att klargöra hur tjänstepersoner kan arbeta rättighetsbaserat dagligen utvecklades ett antal internationella principer. Dessa rättighets principer bör vara integrerade i allt arbete och inkluderar jämlikhet och icke-diskriminering; delaktighet och inkludering; transparens och ansvarighet (ansvarstagande/ansvarsutkrävande) samt egenmakt.
Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Regeringsformen 2 §
Efter andra världskrigets slut utvecklades ett gemensamt ramverk för de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 lade grunden till denna utveckling. Förklaringens 30 artiklar kan sägas beskriva vad som inte får göras mot någon människa och vad som måste göras för varje människa. Utifrån detta fyrsidiga dokument har sedan ett antal internationella konventioner utvecklats som dels bekräftar att alla människor har rätt till en rad politiska, medborgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels tydliggör hur dessa rättigheter bör anpassas så att olika grupper av människor. Ansvaret att respektera, skydda och uppfylla de mänskliga rättigheterna ligger på ”staten”, det vill säga kommuner, regioner och myndigheter och tjänstepersoner på alla nivåer.
En utgångspunkt för de mänskliga rättigheterna är synen på människan som just en rättighetsbärare (en person med rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter) och tjänstemän på olika nivåer som rättighetsförsvarare (lärare, läkare, socialhandläggare, handläggare, strateger osv som har ansvar för att respektera, skydda och uppfylla sina invånares mänskliga rättigheter). Detta synsätt visar på vikten av att förstå det grundläggande syftet med det offentligas makt och beslutsmöjligheter – att garantera allas möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. För att alla människor med sina olika förutsättningar ska kunna ha lika möjligheter att få sina mänskliga rättigheter uppfyllda måste våra verksamheter utformas så att de verkligen når alla olika människor som behöver skydd, stöd och service. Med andra ord blir arbetet för att nå olika grupper av rättighetsbärare med rätt sorts support centralt för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. För att klargöra hur tjänstepersoner kan arbeta rättighetsbaserat dagligen utvecklades ett antal internationella principer. Dessa rättighets principer bör vara integrerade i allt arbete och inkluderar jämlikhet och icke-diskriminering; delaktighet och inkludering; transparens och ansvarighet (ansvarstagande / ansvarsutkrävande) samt egenmakt.
Rättighetsprinciperna
Rättighetsprinciperna
Alla människor har olika kön, ålder, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, funktionsförmåga och könsidentitet. De har också olika ekonomiska förutsättningar, hälsoläge, möjlighet att delta på arbetsmarknaden och olika utbildningsnivå. Men alla har precis samma rätt att kunna åtnjuta våra mänskliga rättigheter utan någon slags diskriminering. Ingen person får behandlas sämre än någon annan på grund av dennes grupptillhörighet (direkt diskriminering), eller mötas av regler och kriterier, som försvårar gruppens möjligheter att t.ex. få ett visst arbete om inte dessa krav är nödvändiga för att genomföra arbetet ifråga (indirekt diskriminering). För att garantera alla invånares rätt till arbete måste olika myndigheters insatser planeras, genomföras och utvärderas så att de inte direkt eller indirekt ökar diskrimineringen. Arbetet måste inkludera en aktiv strävan att minska eller ta bort ojämlikhet av olika slag och skapa lika rättigheter och möjligheter för alla.
Alla människor har rätt till delaktighet i frågor som särskilt berör dem – såväl i planering som i genomförandefasen. Denna tanke brukar ibland sammanfattas med det engelska uttrycket ”Nothing about us – without us!” Formerna för delaktigheten kan se olika ut. Tumregeln är att ju mer ett beslut påverkar en människas liv, desto viktigare är det att hen tas med i beslutsfattandet. Många beslut som fattas berör personer mer direkt än det kanske först verkar. Det gör att konsekvensanalyser måste göras som inkluderar flera målgrupper. Planering, analys och design måste ske utifrån det faktum att människor har olika behov, förutsättningar och önskemål. Därför måste olikheter inkluderas från start.
Det är viktigt att det finns klara och förutsägbara beslutsvägar dvs. det ska vara möjligt för en rättighetsbärare att veta hur en fråga hanteras och när samt hur det är möjligt att påverka processen. Det är därför viktigt att samtliga verksamheter ser till att planer, information och eventuella beslut som berör deras målgrupp är lättillgängliga för alla. Det är först när allmänheten vet när, hur och varför lokala, regionala och nationella verksamheter fattar beslut om olika insatser som kan påverka deras möjlighet att åtnjuta sina rättigheter som de faktiskt kan vara delaktiga i arbetet.
För att någon ska kunna ha rättigheter måste det också vara tydligt vem som bär ansvar vid varje situation, exempelvis för hur beslut fattas, omsätts i praktiken och vem som genomför utvärderingar. Det måste också vara klart vart en person kan vända sig med kritik eller överklagan av beslut eller behandling. Mänskliga rättigheter kräver denna tydlighet. Det blir annars omöjligt att granska verksamheter och utkräva ansvar i situationer där någons mänskliga rättigheter har kränkts eller nedprioriterats. Transparens är därför nödvändigt för ett välfungerande ansvarsutkrävande. Om rättighetsbäraren inte vet vilka beslut som fattas och vem eller vilka som är ytterst ansvariga så har personen ifråga inte möjlighet att protestera mot beslutet.
För att mänskliga rättigheter ska fungera i praktiken behöver varje människa ha möjlighet att efterfråga de rättigheter hen har rätt till och också kunna utkräva rättigheter som eventuellt har förvägrats hen. En person som behandlas med värdighet och utan diskriminering kommer lättare att kunna utöva denna egenmakt (på engelska empowerment). Denna rättighetsprincip är starkt kopplad till rättighetsprinciperna transparens och ansvarighet.
Alla människor har olika kön, ålder, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, funktionsförmåga och könsidentitet. De har också olika ekonomiska förutsättningar, hälsoläge, möjlighet att delta på arbetsmarknaden och olika utbildningsnivå. Men alla har precis samma rätt att kunna åtnjuta våra mänskliga rättigheter utan någon slags diskriminering. Ingen person får behandlas sämre än någon annan på grund av dennes grupptillhörighet (direkt diskriminering), eller mötas av regler och kriterier, som försvårar gruppens möjligheter att t.ex. få ett visst arbete om inte dessa krav är nödvändiga för att genomföra arbetet ifråga (indirekt diskriminering). För att garantera alla invånares rätt till arbete måste olika myndigheters insatser planeras, genomföras och utvärderas så att de inte direkt eller indirekt ökar diskrimineringen. Arbetet måste inkludera en aktiv strävan att minska eller ta bort ojämlikhet av olika slag och skapa lika rättigheter och möjligheter för alla.
Alla människor har rätt till delaktighet i frågor som särskilt berör dem – såväl i planering som i genomförandefasen. Denna tanke brukar ibland sammanfattas med det engelska uttrycket ”Nothing about us – without us!” Formerna för delaktigheten kan se olika ut. Tumregeln är att ju mer ett beslut påverkar en människas liv, desto viktigare är det att hen tas med i beslutsfattandet. Många beslut som fattas berör personer mer direkt än det kanske först verkar. Det gör att konsekvensanalyser måste göras som inkluderar flera målgrupper. Planering, analys och design måste ske utifrån det faktum att människor har olika behov, förutsättningar och önskemål. Därför måste olikheter inkluderas från start.
Det är viktigt att det finns klara och förutsägbara beslutsvägar dvs. det ska vara möjligt för en rättighetsbärare att veta hur en fråga hanteras och när samt hur det är möjligt att påverka processen. Det är därför viktigt att samtliga verksamheter ser till att planer, information och eventuella besluts som berör deras målgrupp är lättillgängliga för alla. Det är först när allmänheten vet när, hur och varför lokala, regionala och nationella verksamheter fattar beslut om olika insatser som kan påverka deras möjlighet att åtnjuta sina rättigheter som de faktiskt kan vara delaktiga i arbetet.
För att någon ska kunna ha rättigheter måste det också vara tydligt vem som bär ansvar vid varje situation, exempelvis för hur beslut fattas, omsätts i praktiken och vem som genomför utvärderingar. Det måste också vara klart vart en person kan vända sig med kritik eller överklagan av beslut eller behandling. Mänskliga rättigheter kräver denna tydlighet. Det blir annars omöjligt att granska verksamheter och utkräva ansvar i situationer där någons mänskliga rättigheter har kränkts eller nedprioriterats. Transparens är därför nödvändigt för ett välfungerande ansvarsutkrävande. Om rättighetsbäraren inte vet vilka beslut som fattas och vem eller vilka som är ytterst ansvariga så har personen ifråga inte möjlighet att protestera mot beslutet.
För att mänskliga rättigheter ska fungera i praktiken behöver varje människa ha möjlighet att efterfråga de rättigheter hen har rätt till och också kunna utkräva rättigheter som eventuellt har förvägrats hen. En person som behandlas med värdighet och utan diskriminering kommer lättare att kunna utöva denna egenmakt (på engelska empowerment). Denna rättighetsprincip är starkt kopplad till rättighetsprinciperna transparens och ansvarighet.
