Tankar

Hur hittar jag ord för att beskriva skavet i hela kroppen orsakade av rasistiska politiska uttalanden, av orättvisa, utsatthet, oro och rädsla? Jag vet inte. Jag kämpar förtvivlat för att hitta dem och förstå dem. Hitta dem skarpa orden, berättelserna som berör men det är ovanligt tomt. Jag kan knappt formulera för mig själv på vilket sätt skavet påverkar mig och ännu mindre hitta ett sätt att förklara det för någon annan. Men den finns här. Skavet som gör min röst allt tystare, som lägger som som en tyngd runt bröstet och gör det lite svårare att andas. Skavet som ständigt påminner mig; var på din vakt. Tänk på vad du säger, tänk på hur du säger det, tänk på vem du säger det till. Allt kan misstolkas och användas mot dig. Pö om pö undrar jag om jag håller på att bli galen, kanske är det just det som är deras främsta vapen. Att de driver det så långt att du till slut börjar tvivla på dig själv. Allt du kan, allt du säger och allt du är. Fakta är inte längre baserat på vetenskap, tyckande och åsikter upprätthåller ordningen. Jag ställer mig på en scen och ska föreläsa om mänskliga rättigheter. Med en tom blick och glansiga ögon undrar jag hur jag med behållen värdighet ska stå och prata om allas lika värde. Om den jämlikhet som vi alla strävar efter, men som vi kollektivt nedmonterar. Vissa högljutt, öppet och direkt. Andra genom tystnad. Mod har jag pratat om länge, aldrig trodde jag att det var mitt eget mod som skulle bli mitt största hinder.

Lågan har de släckt, gnistan kommer för alltid finnas där.

Sedan jag för många år sedan skrev att jag arbetar för att visa vägen i arbetet med mänskliga rättigheter har jag ständigt funderat på vad det faktiskt innebär. Att på riktigt visa vägen. Är det att utbilda, att kartlägga, att analysera, att ta fram verktyg och metodstöd? Ja, förmodligen är det allt det, men samtidigt har jag alltid tänkt att det finns något mer. Något som på riktigt kan skapa bestående skillnad och påverka människor. För mer än 5 år sedan började vi vårt första Forsknings- och utvecklingsprogram för att undersöka vad det innebär att arbeta rättighetsbaserat i praktiken. Sedan dess har vi genomfört tre stora FoU-program och börjat få en allt klarare bild över det praktiska och verksamhetsnära arbetet.

Nu är det dags att växla om och på riktigt vara med och skapa förändring. Jag tror att det bästa sättet att göra skillnad på riktigt är att tillsammans med olika verksamheter utforma service, stöd, bemötande, aktiviteter och insatser som motverkar rasism, diskriminering, utanförskap och utsatthet.

EmegaLab är en plats där vi tillsammans skapar utrymme för att arbeta med mänskliga rättigheter och social rättvisa på riktigt. Det är en plats där vi har möjlighet att utforska, testa, skapa ideér och förkasta allt för att börja om på nytt. Det är en plats där begreppen värdighet, tillhörighet och tillit är vägledande för allt vi gör. Vi undersöker på vilket sätt rasism och diskriminering har byggts in i olika strukturer och vi arbetar för att hitta nya sätt att bygga bort det. Vi ställer nya frågor som utmanar maktperspektivet och som sätter ljus på de riktiga problem i vårt samhälle. Vilka är alla de som vi ständigt pratar om? Vi kommer fortfarande att utbilda, analysera, och kartlägga hur diskriminering och rasism präglar vår vardag. Men vi kommer att fokusera ännu mer på coachning och processtöd för att stötta verksamheter att skapa förändring på riktigt.  Vi befinner oss i en djup kris som påverkar människors hälsa, välmående rent av hela vår existens. Vi vill vara med och skapa en ny väg. En ny karta över framtiden. En möjlighet att läka.

Vart är vi på väg? Vart är allt detta på väg? Livet som ständigt pågår omkring oss och inom oss. Den här föreställningen om att vi bär ett stort eget ansvar till varför vi mår dåligt, till att vi blir sjuka. Tänk om det inte är hela bilden? Tänk om det finns något vi inte ser, inte vill prata om? Tänk om det är den nuvarande politiken, klimathotet, kriget som gör oss kollektivt stressade och sjuka? Tänk om det är den hårda retoriken, det ständiga “vi” och “dem”, konstant ifrågasättande, om vem som tillhär och vem som får lov att representera är det som gör oss stressade, oroliga, ängsliga, trötta, irriterade, aggressiva, misstänksamma…….Konsekvenserna av ord vi använder gör oss sjuka. Som individer och som kollektiv. Vi har olika sätt att hantera det. Några flyr, andra slåss, vissa blir paralyserade och några gör allt för att smälta in. För att bli en del av vi. Var och en hittar en strategi för att överleva. För att inte drunkna. Men kanske är vi redan alla långt under ytan. Tomma på luft, ord och ork. Kanske har vi accepterat att vi för alltid kommer att vara de andra.

Vem vill prata om allt detta? Vem tror på det? När ska vi börja ta ett ansvar för att vi gör varandra sjuka? Och när ska vi ta ett kollektivt ansvar för att också göra varandra friska? Alla tillsammans. Inga undantag. Ingen blir bra förrän alla blir bra. Alla lider när några få lider. Men om detta är en liten bit av sanningen, hur lever vi vidare då? Hur skapar vi skillnad tillsammans? Hur börjar vi samtalen för att läka och hitta tillbaka till det som håller oss ihop?

Det har gått mer än en vecka sedan upploppen. Jag funderar fortfarande dagligen på allt som har hänt, hur det formar oss hur det formar vår tillvaro och hur det skapar den sanning vi lever i. Jag funderar på alla drabbade familjer, barn, vuxna och hur samtal runt olika bord förs. Vem som får skulden och hur den formas och tar sitt uttryck? Jag undrar vem som anser sig bära ansvaret för allt som uppstod? Jag undrar hur situationer som dessa formar vår framtiden, hur det skapar vår identitet? För visst skapar och definierar det oss, vare sig vi vill eller inte. Det definierar tydligt de onda, de andra, de som inte hör till. De som inte får plats, de som frivilligt väljer att stå utanför. Det definierar även de som har makten att sätta reglerna, de som har makten att definiera spelet och de som har makten att höja sin röst. Makten att använda sin röst. För att försvara yttrandefriheten. Jag har funderat mycket kring begreppet värdighet i relation till allt som hände. Vad betyder det att alla människor är lika i rättigheter och värdighet? Vem har makten att definiera vad värdighet betyder? Vems värdighet pratar vi om? I FNa allmänna förklaring artikel 1 kan vi läsa “All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood”. I EUs stadga om grundläggande mänskliga rättigheterna kan vi läsa att “Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas” och vidare kan vi läsa att “Människans värdighet är inte bara en grundläggande rättighet i sig utan utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna”. Betyder detta att värdighet respekteras i världen? Nej det gör det inte. Men det ger en riktning och norm om hur det bör vara och att det är vår juridiska och moraliska ansvar att respektera människans värdighet.  Skulle värdighet kunna tillföra ytterligare en dimension i de olika diskussionerna? Kanske? Skulle värdighet kunna diskuteras samtidigt som vi diskuterar vikten av yttrandefrihet? Kanske? Skulle värdighet kunna användas för att försöka förstå rasismens struktur och systematik i vårt samhälle? Möjligen. Skulle värdighet kunna användas för att ge makt och empowerment åt de som varje dag känner av utanförskapet pris? Troligtvis. Kanske börjar det med mig och dig och att vi ställer oss frågan, vad betyder värdighet för mig i mitt arbete som rättighetsförsvarare och i relationer till alla rättighetsbärare jag möter?

Jag är livrädd för att bli likgiltig och avtrubbad. Inför alla orättvisor, alla människoöden som påverkar och berör. Inför allt det som är viktigt på riktigt. Livrädd för att jag precis som så många andra lyssnar på samma berättelser om och om igen och ser att samma mönster upprepar sig. Livrädd för att jag kommer att bli en del av systemet som har glömt att den är till för människor. Som har glömt att människan ska stå i centrum, som har glömt och förträngt att mänskliga rättigheter inte är en politisk fråga.

Och ännu en gång sitter jag i en workshop och lyssnar på hur människor i vårt samhälle önskar inget annat än att bara bli accepterade. Accepterade för det de är, det de kan, det de önskar och vill vara. Att inte bli kallade för kränkande och nedvärderande saker, att inte bli spottade på mitt på gatan, att inte bli betraktade som annorlunda som de andra. Att bara få lov att vara. Att sitta tillsammans med de och bära deras sorg, deras styrka och drivkraft, att tillåta sig att känna och bli berörd. Att ge dem kanske det värdefullaste jag har, nämligen min tid, min uppmärksamhet och min empati. Att se värdet i att lyssna, att lyssna med hela kroppen, på riktigt. Att visa att deras berättelser, erfarenheter och kunskap spelar roll, för mig och för så många andra som varje dag på olika sätt bidrar till att skapa ett jämlikt samhälle.

Och bara dagar senare är jag i ett annat sammahag där jag lyssnar på hur individer med makt och privilegier talar om att alla har samma förutsättningar, bara de anstränger sig lite mer, försöker lite mer, vill lite mer. Där samma personer tar sig rätten att berätta att det inte finns klassamhälle, att det inte finns skillnader mellan människor och grupper, att i vårt land har alla samma förutsättningar, i vårt land är vi alla jämlika. Och jag funderar på vad okunskap kan skapa, vad rädsla för det okända kan göra och vad empatilöshet kan leda till?

Och båda sammanhangen lämnar avtryck. Jag bär båda två inom mig, och jag märker att det påverkar mig, på ett djupare plan än jag från början inser. Jag känner sorg och uppgivenhet och jag känner ilska och frustration. Inom mig hör jag röster som säger, skydda dig själv, det spelar ändå ingen roll, och sedan hör jag den svagaste rösten av alla som återigen påminner mig om att det är precis detta som är viktigt på riktigt. Att tillåta sig att känna allt, att ta in och våga bli berörd av andras sorg och av andras rädsla. Att lära sig att hålla alla perspektiv men aldrig glömma sin egen inre kompass.

Jag lovar ännu en gång 9-åringen i mig som en gång för länge sedan lämnade sitt land på grund av fel namn och fel religion att aldrig bli cynisk, att aldrig bli empatilös och alltid påminna mig om vad som är viktigt på riktigt. Att lyssna, att se och att agera. Att ge mig själv tid att reflektera och känna in, att våga vara sårbar och visa att jag blir berörd och att det är helt ok att vara ledsen, arg, frustrerad och känna sig maktlös. Att allt det är en del av spelet, att vara människa.

“In the end we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.”
—Martin Luther King

Jag har det i bakhuvudet hela tiden. Jag försöker förstå. Det blir starkare för varje dag som går. Mer påtagligt. Mer verkligt.

Vad betyder det egentligen? Det betyder ALLT och kan appliceras på allt. Det betyder att min tystnad är en del av den orättvisan jag är så förtvivlat rädd för. Att blunda, inte orka bry sig, att vända ryggen, att gå åt andra hållet, det ger dem mer utrymme och fler möjligheter att fortsätta. Att kränka, missgynna, förminska, diskminera, tortera och döda. Att vara tyst är att passivt se på och tänka det där berör inte mig. Det där är så långt ifrån mig. Jag kan ändå inte påverka. Jag kan ändå inte få dem att sluta.

Det är dem goda människors passivitet som möjliggör för dem onda att fortsätta. Det är min tystnad. Det är alla de uttryckslösa ansikten som finns bland oss. Det är jag. Jag som ständigt undrar hur detta kan hända? Det är jag som alltför ofta glömmer att fråga: varför har jag tillåtit det att hända? Varför har jag blivit en tyst röst för detta? Eller har jag blivit det? Vilka arenor slåss jag på? Är det vid middagsbordet, på krogen, på arbetet, genom barnen? När väljer jag att inte vara tyst?

För det finns en rädsla för vad som kommer att hända. Med mig när jag väljer att inte längre vara tyst. När jag står upp för allt det jag tror på. När jag står upp för den värld jag vill leva i. Som jag vill att mina barn ska leva i. När jag står upp för alla de som ingen vill stå upp för. Vad händer med mig då? Vem blir jag då? Vem vill jag vara då?

Vad är egentligen viktigt på riktigt?

Tystnaden har ett högt pris. Tystnaden dödar miljontals människor. Genom mobbning, utfrysning, diskriminering, förföljelse, tortyr, krig, svält, pandemier.  Tystnad är död. Varje gång vi är kollektivt tysta så blir de onda kollektivt starka.

För varje negativ tanke krävs det 5 positiva tankar för att skapa balans. För varje negativt ord och varje negativ handling krävs det minst 5 positiva. Min tystnad spelar roll. Din tystnad spelar roll.

Min tystnad är min rädsla. Min rädsla vill skydda mig. Vad vill din rädsla skydda dig från?

Den kanske vill skydda dig från allt det farliga där ute. Alla de som kommer att vilja skada, förminska, få dig att vara tyst. Som är beredda att gå långt, riktigt långt för att få dig att vara tyst. Som kommer att sätta sitt eget liv på spel för att få dig – tyst. För premissen för ondskan att fortsätta är att den är omgiven av tystnad. Men rädslan skyddar dig från något ännu viktigare än ondskan. Den skyddar dig från alla goda, vänliga, leende, lyckliga människor som står dig nära men som väljer att vara tysta. Som kanske alltid kommer att vara tysta. För att de inte orkar, inte vill, inte kan. Och de är så nära. Kanske vaknar du med de, äter med dem, skrattar med dem. Kanske håller du om dem, tröstar dem och vet att de alltid kommer att vara tysta. Din rädsla skyddar dig framför allt från dig själv. Ju tystare du är, desto mindre blir du. Din röst blir allt svagare och du försvinner i din egen skugga, konturerna suddas ut och du blir en del av den kollektiva tystnaden som vi har skapat.

För vet du, där är vi trygga. Säkra. Därifrån betraktar vi på avstånd. Förfäras. Blir arga. Mår dåligt. Allt på säkert avstånd. Sedan går vi vidare. Med livet. I vår kokong. Där är det tryggt. Vi tillåter oss inte att känna för mycket, att tänka för mycket. För vi vet inte vad vi ska göra med det. För vi vet inte vad vi ska göra med ilskan, frustrationen, oron och sorgen. För ingen har lärt oss.

Vad händer när vi väljer att inte längre vara rädda?

Vad händer när vi väljer att inte längre vara tysta?

När jag berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter brukar de jag pratar med fråga om jag arbetar med fattigdom, terrorism, krig, diktatur eller folkmord. När jag sedan berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter i Sverige möts jag av förvånande blickar och ett nytt batteri av frågor. Fortfarande dyker dessa frågor upp under utbildningar och handledning. Utbildningar och handledning av tjänstemän. Tjänstemän vars främsta uppdrag är att utöva makt med respekt för alla människors lika värde. Låt mig ge dig en bild av hur det kan låta:

• Men det är väl nåt som har med FN att göra, visst brukar vi berätta hur bra vi är på det här i Sverige? Det är väl ett av de viktigaste områden vi arbetar med i Afrika och andra fattiga länder?
• Du förstår, hos oss sitter det i ryggmärgen det här med mänskliga rättigheter, vi liksom föds med det.
• Men vad menar du, borde vi inte prata om vilka skyldigheter alla har? Alla har ju redan mänskliga rättigheter.
• Men alltså det går inte, menar du att vi ska anpassa för ALLA, vet du hur mycket det skulle kosta?

Och så här fortsätter det. Fråga efter fråga, antaganden och föreställningar som på olika sätt visar hur människor som har ansvar för vårt välfärdssamhälle ser på mänskliga rättigheter. En del av förklaringen har med kunskapsbrist att göra, en annan med ignorans men ändå återstår frågan: Hur skapades självgodheten och övertygelsen om att vi ligger i topp när det kommer till mänskliga rättigheter? Att vi tror att vi är framme och har lösningar på alla problem? Att vi inte längre tycks behöva ens prata om det, för det bekommer oss inte? Att vi inte har ”de” problem här hos oss.

Kanske kan en del av frågorna också förklaras utifrån den mediala rapporteringen. När det rapporteras om mänskliga rättigheter är det uteslutande då det sker grovskaliga brott, folkmord, terrorism, diktatur och då nämns oftast länder som Kina, Nord Korea och Sudan. Det pratas även om mänskliga rättigheter i efterkrigstider när nya stater ska byggas upp, som till exempel Bosnien och Rwanda.

Men det rapporteras aldrig i mänskliga rättighetstermer om allt det som sker för att arbeta förebyggande för att inte hamna i konflikter, fattigdom, social utslagning osv. Vi pratar aldrig om att en lärare utbildar för att alla barn har rätt till bästa möjliga utbildning, att en läkare erbjuder vård för att varje patient har rätt till bästa möjliga hälsa. Att bibliotekarien arbetar med rätten till kultur och att varje byggherre ska garantera tillgänglighet för alla. Att polisen varje dag arbetar med att garantera rätt till fysisk säkerhet, rätt till integritet och rätt att inte blir diskriminerad. Att domarna varje dag arbetar med att garantera att alla är lika inför lagen utan diskriminering av något slag.

Hela vårt välfärdssamhälle bygger på icke diskriminering, jämlikhet, delaktighet, inkludering, transparens och ansvarstagande. Och allt detta tycks sitta i ryggmärgen. Allt detta vet vi redan om. Men av någon anledning vill vi inte se när vi inte når hela vägen och gör uppenbara fel. Av någon anledning vill vi inte kalla det för vad det är. För då måste någon ta ANSVAR. Ansvar för alla de som står långt ifrån all service, skydd och stöd som finns och lever i olika parallellsamhällen, som diskrimineras, exkluderas, kränks och förminskas. Många undrar varför de inte vill vara en del av samhället? Sällan ställs frågan: ”Varför vill vi inte”? Och det är precis detta mänskliga rättigheter handlar om.

Jag minns allting väldigt suddigt. Genom dimma och rök. Jag är osäker på om jag minns alla ord, osäker på vilka som var där, men en sak är jag säker på att jag minns. Känslan. Känslan i kroppen, en oförklarlig oro och rädsla. En längtan efter något annat. Ett tryck över bröstet, lukten av svek och bilder av död. Det var en kväll en helt vanlig vardag. Vi var många i rummet, de allra flesta var vuxna. Några barn var där men jag var inte med dem. Några rökte och jag minns alla bilder från den kvällen genom en vit slöja som rörde sig i böljande former runt i rummet. Alla var tysta. Det enda som hördes var tv-apparaten och nyhetsinslaget hade börjat. Jag satt som frusen och tittade in i tv rutan. Döda kroppar överallt, brända bilar. Det brann fortfarande. Inte en enda levande person förutom han som pratade och gick runt bland eländet. Lågor, skjutningar, sirener av ambulanser och flygattacker. Alla i rummet var fortfarande tysta. Röken blev tätare och starkare. Jag minns att jag hade svårt att andas, det kom inget luft. Det kom inget. Inget. Jag var fullständigt skräckslagen. Jag minns så tydligt konversationen som utspelade sig.

Jag: kommer det att komma hit?

Tystnad. 

Kommer det hit?

Pappa: Nej! Det är långt bort, det kommer inte hit.

Är du säker?

Ja, jag är säker, det är långt borta och kommer inte hit. 

Men hans läppar var sammanbitna. Han tittade inte på mig en enda gång. Han såg aldrig skräcken i mina ögon. Undrar om han hörde skräcken i min röst? Varken han eller jag förstod att någonting hände under dessa minuter.  En trauma som utspelade sig i min kropp och som för alltid kom att prägla mitt liv.  

Året är 1991. Jag var 8 år och hade precis i närbild sett hur det rapporterades om ett kring långt bort från oss, Kuwaitkriget. Kriget pågick mellan augusti 1990 och februari 1991. Kriget som fick en massmedial uppmärksamhet av stora proportioner och som användes som propagandamaterial i ett maktspel mellan USA och Irak. Nyhetsinslaget som visades den kvällen var unik i sitt slag. Den visade massakern vid det som kom att kallas dödens väg. Tusentals civila personer hade brutalts mördats och medierna rapporterade och dokumenterade hela händelsen bara timmar efter dådet. Bilderna från CNN och BBC kablades ut i hela värden för att visa förödelsen och den fullständiga menlösheten av ett krig. Hur krig drabbar, barn, vuxna, oskyldiga människor. 

Oron och rädslan bosatte sig i min kropp den kvällen och kom att få en helt annan betydelse genom hela livet. Kanske var det avsaknaden av en förklaring, av en kram, av ett ord som skulle trösta som gjorde den kvällen så rå och stark. Kanske var det dem vuxnas oroliga, bleka, stela miner som vittnade om att det på sätt och vis redan var här. Det som vi alla var rädda för. Alla visste att det var något. Alla hade upplevt det på ett sätt som inte gick att sätta ord på. Det var fortfarande så subtilt och alla var osäkra. De visste att någonting var fel. De visste att någonting inte stämde. Men ingen kunde ens drömma om att vi skulle bli en del av historien som fick proportioner större än det mesta vi hade bevittnat tidigare.  

Jag sitter med barnen och tittar på tv inslaget, väger mellan vad de bör se och när jag ska byta kanal. Både Una och Manu är nyfikna och ställer en massa frågor. Vad är det som händer? Hur kunde detta hända? Vem är skyldig? Och sedan kom frågan som gjorde mig stum. 

Manu: kommer det att komma hit?

Mamma lyssnar du, kommer det att komma hit?

Jag: jag vet inte Manu, jag vet inte.

Manu: vad menar du, vad då vet inte? Kommer det att komma hit?

Jag tittade på honom, strök honom varsamt över kinden och kramade hårt om honom. Han var rädd, ledsen och orolig. Han ville så gärna höra mig säga att det kommer inte hit, det är ingen fara. Men för första gången kunde jag inte säga det. Jag kunde inte säga att Corona inte skulle sprida sig, för jag trodde inte på det. Jag var själv orolig och jag förstod att detta var något annat. Detta skulle påverka oss också, men i vilken utsträckning och på vilket sätt visste ingen. Men plåstret från en annan trauma rycktes av de orden, kommer det att komma hit? Kommer vi bli drabbade? Kommer vi uppleva samma sak? Kommer vi vara dem? 

Jag vet att trauma bor i kroppen och att den alltid har en tendens att väckas till liv vid speciella händelser. Händelser som utspelar sig och visar på den oändlighet av sammanträffande som på olika sätt länkar ihop livet. Som länkar dag och natt, då och nu. Som sätter ljus på allt vi har varit en del av och hur det har format oss till dem vi är idag. Dem vi har blivit. Kanske var det först när jag förstod hur trauma överförs från generation till generation som jag kunde förstå de rädda och oroliga ansiktsuttrycken. Som jag förstod att rädsla för död, krig, svält, fattigdom utanförskap och flykt finns i vårt dna. Det finns i våra celler, det finns i varje liten del av vår kropp och själ. Och ibland är vi så medvetna om det att vi inte kan hantera smärtan och ångesten och ibland är det bara en subtil känsla som påminner oss om vilka vi är. Var vi tillhör. Vad vi måste komma ihåg, vad vi måste berätta. För kanske är vårt enda vapen att berätta. Att berätta vår historia, att berätta det vi minns, det vi har fått höra. Det vi har vågat fråga.