Hur hittar jag ord för att beskriva skavet i hela kroppen orsakade av rasistiska politiska uttalanden, av orättvisa, utsatthet, oro och rädsla? Jag vet inte. Jag kämpar förtvivlat för att hitta dem och förstå dem. Hitta dem skarpa orden, berättelserna som berör men det är ovanligt tomt. Jag kan knappt formulera för mig själv på vilket sätt skavet påverkar mig och ännu mindre hitta ett sätt att förklara det för någon annan. Men den finns här. Skavet som gör min röst allt tystare, som lägger som som en tyngd runt bröstet och gör det lite svårare att andas. Skavet som ständigt påminner mig; var på din vakt. Tänk på vad du säger, tänk på hur du säger det, tänk på vem du säger det till. Allt kan misstolkas och användas mot dig. Pö om pö undrar jag om jag håller på att bli galen, kanske är det just det som är deras främsta vapen. Att de driver det så långt att du till slut börjar tvivla på dig själv. Allt du kan, allt du säger och allt du är. Fakta är inte längre baserat på vetenskap, tyckande och åsikter upprätthåller ordningen. Jag ställer mig på en scen och ska föreläsa om mänskliga rättigheter. Med en tom blick och glansiga ögon undrar jag hur jag med behållen värdighet ska stå och prata om allas lika värde. Om den jämlikhet som vi alla strävar efter, men som vi kollektivt nedmonterar. Vissa högljutt, öppet och direkt. Andra genom tystnad. Mod har jag pratat om länge, aldrig trodde jag att det var mitt eget mod som skulle bli mitt största hinder.

Lågan har de släckt, gnistan kommer för alltid finnas där.

Sedan jag för många år sedan skrev att jag arbetar för att visa vägen i arbetet med mänskliga rättigheter har jag ständigt funderat på vad det faktiskt innebär. Att på riktigt visa vägen. Är det att utbilda, att kartlägga, att analysera, att ta fram verktyg och metodstöd? Ja, förmodligen är det allt det, men samtidigt har jag alltid tänkt att det finns något mer. Något som på riktigt kan skapa bestående skillnad och påverka människor. För mer än 5 år sedan började vi vårt första Forsknings- och utvecklingsprogram för att undersöka vad det innebär att arbeta rättighetsbaserat i praktiken. Sedan dess har vi genomfört tre stora FoU-program och börjat få en allt klarare bild över det praktiska och verksamhetsnära arbetet.

Nu är det dags att växla om och på riktigt vara med och skapa förändring. Jag tror att det bästa sättet att göra skillnad på riktigt är att tillsammans med olika verksamheter utforma service, stöd, bemötande, aktiviteter och insatser som motverkar rasism, diskriminering, utanförskap och utsatthet.

EmegaLab är en plats där vi tillsammans skapar utrymme för att arbeta med mänskliga rättigheter och social rättvisa på riktigt. Det är en plats där vi har möjlighet att utforska, testa, skapa ideér och förkasta allt för att börja om på nytt. Det är en plats där begreppen värdighet, tillhörighet och tillit är vägledande för allt vi gör. Vi undersöker på vilket sätt rasism och diskriminering har byggts in i olika strukturer och vi arbetar för att hitta nya sätt att bygga bort det. Vi ställer nya frågor som utmanar maktperspektivet och som sätter ljus på de riktiga problem i vårt samhälle. Vilka är alla de som vi ständigt pratar om? Vi kommer fortfarande att utbilda, analysera, och kartlägga hur diskriminering och rasism präglar vår vardag. Men vi kommer att fokusera ännu mer på coachning och processtöd för att stötta verksamheter att skapa förändring på riktigt.  Vi befinner oss i en djup kris som påverkar människors hälsa, välmående rent av hela vår existens. Vi vill vara med och skapa en ny väg. En ny karta över framtiden. En möjlighet att läka.

Vart är vi på väg? Vart är allt detta på väg? Livet som ständigt pågår omkring oss och inom oss. Den här föreställningen om att vi bär ett stort eget ansvar till varför vi mår dåligt, till att vi blir sjuka. Tänk om det inte är hela bilden? Tänk om det finns något vi inte ser, inte vill prata om? Tänk om det är den nuvarande politiken, klimathotet, kriget som gör oss kollektivt stressade och sjuka? Tänk om det är den hårda retoriken, det ständiga “vi” och “dem”, konstant ifrågasättande, om vem som tillhär och vem som får lov att representera är det som gör oss stressade, oroliga, ängsliga, trötta, irriterade, aggressiva, misstänksamma…….Konsekvenserna av ord vi använder gör oss sjuka. Som individer och som kollektiv. Vi har olika sätt att hantera det. Några flyr, andra slåss, vissa blir paralyserade och några gör allt för att smälta in. För att bli en del av vi. Var och en hittar en strategi för att överleva. För att inte drunkna. Men kanske är vi redan alla långt under ytan. Tomma på luft, ord och ork. Kanske har vi accepterat att vi för alltid kommer att vara de andra.

Vem vill prata om allt detta? Vem tror på det? När ska vi börja ta ett ansvar för att vi gör varandra sjuka? Och när ska vi ta ett kollektivt ansvar för att också göra varandra friska? Alla tillsammans. Inga undantag. Ingen blir bra förrän alla blir bra. Alla lider när några få lider. Men om detta är en liten bit av sanningen, hur lever vi vidare då? Hur skapar vi skillnad tillsammans? Hur börjar vi samtalen för att läka och hitta tillbaka till det som håller oss ihop?

Det har gått mer än en vecka sedan upploppen. Jag funderar fortfarande dagligen på allt som har hänt, hur det formar oss hur det formar vår tillvaro och hur det skapar den sanning vi lever i. Jag funderar på alla drabbade familjer, barn, vuxna och hur samtal runt olika bord förs. Vem som får skulden och hur den formas och tar sitt uttryck? Jag undrar vem som anser sig bära ansvaret för allt som uppstod? Jag undrar hur situationer som dessa formar vår framtiden, hur det skapar vår identitet? För visst skapar och definierar det oss, vare sig vi vill eller inte. Det definierar tydligt de onda, de andra, de som inte hör till. De som inte får plats, de som frivilligt väljer att stå utanför. Det definierar även de som har makten att sätta reglerna, de som har makten att definiera spelet och de som har makten att höja sin röst. Makten att använda sin röst. För att försvara yttrandefriheten. Jag har funderat mycket kring begreppet värdighet i relation till allt som hände. Vad betyder det att alla människor är lika i rättigheter och värdighet? Vem har makten att definiera vad värdighet betyder? Vems värdighet pratar vi om? I FNa allmänna förklaring artikel 1 kan vi läsa “All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood”. I EUs stadga om grundläggande mänskliga rättigheterna kan vi läsa att “Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas” och vidare kan vi läsa att “Människans värdighet är inte bara en grundläggande rättighet i sig utan utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna”. Betyder detta att värdighet respekteras i världen? Nej det gör det inte. Men det ger en riktning och norm om hur det bör vara och att det är vår juridiska och moraliska ansvar att respektera människans värdighet.  Skulle värdighet kunna tillföra ytterligare en dimension i de olika diskussionerna? Kanske? Skulle värdighet kunna diskuteras samtidigt som vi diskuterar vikten av yttrandefrihet? Kanske? Skulle värdighet kunna användas för att försöka förstå rasismens struktur och systematik i vårt samhälle? Möjligen. Skulle värdighet kunna användas för att ge makt och empowerment åt de som varje dag känner av utanförskapet pris? Troligtvis. Kanske börjar det med mig och dig och att vi ställer oss frågan, vad betyder värdighet för mig i mitt arbete som rättighetsförsvarare och i relationer till alla rättighetsbärare jag möter?