emadmin

“In the end we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.”
—Martin Luther King

Jag har det i bakhuvudet hela tiden. Jag försöker förstå. Det blir starkare för varje dag som går. Mer påtagligt. Mer verkligt.

Vad betyder det egentligen? Det betyder ALLT och kan appliceras på allt. Det betyder att min tystnad är en del av den orättvisan jag är så förtvivlat rädd för. Att blunda, inte orka bry sig, att vända ryggen, att gå åt andra hållet, det ger dem mer utrymme och fler möjligheter att fortsätta. Att kränka, missgynna, förminska, diskminera, tortera och döda. Att vara tyst är att passivt se på och tänka det där berör inte mig. Det där är så långt ifrån mig. Jag kan ändå inte påverka. Jag kan ändå inte få dem att sluta.

Det är dem goda människors passivitet som möjliggör för dem onda att fortsätta. Det är min tystnad. Det är alla de uttryckslösa ansikten som finns bland oss. Det är jag. Jag som ständigt undrar hur detta kan hända? Det är jag som alltför ofta glömmer att fråga: varför har jag tillåtit det att hända? Varför har jag blivit en tyst röst för detta? Eller har jag blivit det? Vilka arenor slåss jag på? Är det vid middagsbordet, på krogen, på arbetet, genom barnen? När väljer jag att inte vara tyst?

För det finns en rädsla för vad som kommer att hända. Med mig när jag väljer att inte längre vara tyst. När jag står upp för allt det jag tror på. När jag står upp för den värld jag vill leva i. Som jag vill att mina barn ska leva i. När jag står upp för alla de som ingen vill stå upp för. Vad händer med mig då? Vem blir jag då? Vem vill jag vara då?

Vad är egentligen viktigt på riktigt?

Tystnaden har ett högt pris. Tystnaden dödar miljontals människor. Genom mobbning, utfrysning, diskriminering, förföljelse, tortyr, krig, svält, pandemier.  Tystnad är död. Varje gång vi är kollektivt tysta så blir de onda kollektivt starka.

För varje negativ tanke krävs det 5 positiva tankar för att skapa balans. För varje negativt ord och varje negativ handling krävs det minst 5 positiva. Min tystnad spelar roll. Din tystnad spelar roll.

Min tystnad är min rädsla. Min rädsla vill skydda mig. Vad vill din rädsla skydda dig från?

Den kanske vill skydda dig från allt det farliga där ute. Alla de som kommer att vilja skada, förminska, få dig att vara tyst. Som är beredda att gå långt, riktigt långt för att få dig att vara tyst. Som kommer att sätta sitt eget liv på spel för att få dig – tyst. För premissen för ondskan att fortsätta är att den är omgiven av tystnad. Men rädslan skyddar dig från något ännu viktigare än ondskan. Den skyddar dig från alla goda, vänliga, leende, lyckliga människor som står dig nära men som väljer att vara tysta. Som kanske alltid kommer att vara tysta. För att de inte orkar, inte vill, inte kan. Och de är så nära. Kanske vaknar du med de, äter med dem, skrattar med dem. Kanske håller du om dem, tröstar dem och vet att de alltid kommer att vara tysta. Din rädsla skyddar dig framför allt från dig själv. Ju tystare du är, desto mindre blir du. Din röst blir allt svagare och du försvinner i din egen skugga, konturerna suddas ut och du blir en del av den kollektiva tystnaden som vi har skapat.

För vet du, där är vi trygga. Säkra. Därifrån betraktar vi på avstånd. Förfäras. Blir arga. Mår dåligt. Allt på säkert avstånd. Sedan går vi vidare. Med livet. I vår kokong. Där är det tryggt. Vi tillåter oss inte att känna för mycket, att tänka för mycket. För vi vet inte vad vi ska göra med det. För vi vet inte vad vi ska göra med ilskan, frustrationen, oron och sorgen. För ingen har lärt oss.

Vad händer när vi väljer att inte längre vara rädda?

Vad händer när vi väljer att inte längre vara tysta?

När jag berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter brukar de jag pratar med fråga om jag arbetar med fattigdom, terrorism, krig, diktatur eller folkmord. När jag sedan berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter i Sverige möts jag av förvånande blickar och ett nytt batteri av frågor. Fortfarande dyker dessa frågor upp under utbildningar och handledning. Utbildningar och handledning av tjänstemän. Tjänstemän vars främsta uppdrag är att utöva makt med respekt för alla människors lika värde. Låt mig ge dig en bild av hur det kan låta:

• Men det är väl nåt som har med FN att göra, visst brukar vi berätta hur bra vi är på det här i Sverige? Det är väl ett av de viktigaste områden vi arbetar med i Afrika och andra fattiga länder?
• Du förstår, hos oss sitter det i ryggmärgen det här med mänskliga rättigheter, vi liksom föds med det.
• Men vad menar du, borde vi inte prata om vilka skyldigheter alla har? Alla har ju redan mänskliga rättigheter.
• Men alltså det går inte, menar du att vi ska anpassa för ALLA, vet du hur mycket det skulle kosta?

Och så här fortsätter det. Fråga efter fråga, antaganden och föreställningar som på olika sätt visar hur människor som har ansvar för vårt välfärdssamhälle ser på mänskliga rättigheter. En del av förklaringen har med kunskapsbrist att göra, en annan med ignorans men ändå återstår frågan: Hur skapades självgodheten och övertygelsen om att vi ligger i topp när det kommer till mänskliga rättigheter? Att vi tror att vi är framme och har lösningar på alla problem? Att vi inte längre tycks behöva ens prata om det, för det bekommer oss inte? Att vi inte har ”de” problem här hos oss.

Kanske kan en del av frågorna också förklaras utifrån den mediala rapporteringen. När det rapporteras om mänskliga rättigheter är det uteslutande då det sker grovskaliga brott, folkmord, terrorism, diktatur och då nämns oftast länder som Kina, Nord Korea och Sudan. Det pratas även om mänskliga rättigheter i efterkrigstider när nya stater ska byggas upp, som till exempel Bosnien och Rwanda.

Men det rapporteras aldrig i mänskliga rättighetstermer om allt det som sker för att arbeta förebyggande för att inte hamna i konflikter, fattigdom, social utslagning osv. Vi pratar aldrig om att en lärare utbildar för att alla barn har rätt till bästa möjliga utbildning, att en läkare erbjuder vård för att varje patient har rätt till bästa möjliga hälsa. Att bibliotekarien arbetar med rätten till kultur och att varje byggherre ska garantera tillgänglighet för alla. Att polisen varje dag arbetar med att garantera rätt till fysisk säkerhet, rätt till integritet och rätt att inte blir diskriminerad. Att domarna varje dag arbetar med att garantera att alla är lika inför lagen utan diskriminering av något slag.

Hela vårt välfärdssamhälle bygger på icke diskriminering, jämlikhet, delaktighet, inkludering, transparens och ansvarstagande. Och allt detta tycks sitta i ryggmärgen. Allt detta vet vi redan om. Men av någon anledning vill vi inte se när vi inte når hela vägen och gör uppenbara fel. Av någon anledning vill vi inte kalla det för vad det är. För då måste någon ta ANSVAR. Ansvar för alla de som står långt ifrån all service, skydd och stöd som finns och lever i olika parallellsamhällen, som diskrimineras, exkluderas, kränks och förminskas. Många undrar varför de inte vill vara en del av samhället? Sällan ställs frågan: ”Varför vill vi inte”? Och det är precis detta mänskliga rättigheter handlar om.

Jag minns allting väldigt suddigt. Genom dimma och rök. Jag är osäker på om jag minns alla ord, osäker på vilka som var där, men en sak är jag säker på att jag minns. Känslan. Känslan i kroppen, en oförklarlig oro och rädsla. En längtan efter något annat. Ett tryck över bröstet, lukten av svek och bilder av död. Det var en kväll en helt vanlig vardag. Vi var många i rummet, de allra flesta var vuxna. Några barn var där men jag var inte med dem. Några rökte och jag minns alla bilder från den kvällen genom en vit slöja som rörde sig i böljande former runt i rummet. Alla var tysta. Det enda som hördes var tv-apparaten och nyhetsinslaget hade börjat. Jag satt som frusen och tittade in i tv rutan. Döda kroppar överallt, brända bilar. Det brann fortfarande. Inte en enda levande person förutom han som pratade och gick runt bland eländet. Lågor, skjutningar, sirener av ambulanser och flygattacker. Alla i rummet var fortfarande tysta. Röken blev tätare och starkare. Jag minns att jag hade svårt att andas, det kom inget luft. Det kom inget. Inget. Jag var fullständigt skräckslagen. Jag minns så tydligt konversationen som utspelade sig.

Jag: kommer det att komma hit?

Tystnad. 

Kommer det hit?

Pappa: Nej! Det är långt bort, det kommer inte hit.

Är du säker?

Ja, jag är säker, det är långt borta och kommer inte hit. 

Men hans läppar var sammanbitna. Han tittade inte på mig en enda gång. Han såg aldrig skräcken i mina ögon. Undrar om han hörde skräcken i min röst? Varken han eller jag förstod att någonting hände under dessa minuter.  En trauma som utspelade sig i min kropp och som för alltid kom att prägla mitt liv.  

Året är 1991. Jag var 8 år och hade precis i närbild sett hur det rapporterades om ett kring långt bort från oss, Kuwaitkriget. Kriget pågick mellan augusti 1990 och februari 1991. Kriget som fick en massmedial uppmärksamhet av stora proportioner och som användes som propagandamaterial i ett maktspel mellan USA och Irak. Nyhetsinslaget som visades den kvällen var unik i sitt slag. Den visade massakern vid det som kom att kallas dödens väg. Tusentals civila personer hade brutalts mördats och medierna rapporterade och dokumenterade hela händelsen bara timmar efter dådet. Bilderna från CNN och BBC kablades ut i hela värden för att visa förödelsen och den fullständiga menlösheten av ett krig. Hur krig drabbar, barn, vuxna, oskyldiga människor. 

Oron och rädslan bosatte sig i min kropp den kvällen och kom att få en helt annan betydelse genom hela livet. Kanske var det avsaknaden av en förklaring, av en kram, av ett ord som skulle trösta som gjorde den kvällen så rå och stark. Kanske var det dem vuxnas oroliga, bleka, stela miner som vittnade om att det på sätt och vis redan var här. Det som vi alla var rädda för. Alla visste att det var något. Alla hade upplevt det på ett sätt som inte gick att sätta ord på. Det var fortfarande så subtilt och alla var osäkra. De visste att någonting var fel. De visste att någonting inte stämde. Men ingen kunde ens drömma om att vi skulle bli en del av historien som fick proportioner större än det mesta vi hade bevittnat tidigare.  

Jag sitter med barnen och tittar på tv inslaget, väger mellan vad de bör se och när jag ska byta kanal. Både Una och Manu är nyfikna och ställer en massa frågor. Vad är det som händer? Hur kunde detta hända? Vem är skyldig? Och sedan kom frågan som gjorde mig stum. 

Manu: kommer det att komma hit?

Mamma lyssnar du, kommer det att komma hit?

Jag: jag vet inte Manu, jag vet inte.

Manu: vad menar du, vad då vet inte? Kommer det att komma hit?

Jag tittade på honom, strök honom varsamt över kinden och kramade hårt om honom. Han var rädd, ledsen och orolig. Han ville så gärna höra mig säga att det kommer inte hit, det är ingen fara. Men för första gången kunde jag inte säga det. Jag kunde inte säga att Corona inte skulle sprida sig, för jag trodde inte på det. Jag var själv orolig och jag förstod att detta var något annat. Detta skulle påverka oss också, men i vilken utsträckning och på vilket sätt visste ingen. Men plåstret från en annan trauma rycktes av de orden, kommer det att komma hit? Kommer vi bli drabbade? Kommer vi uppleva samma sak? Kommer vi vara dem? 

Jag vet att trauma bor i kroppen och att den alltid har en tendens att väckas till liv vid speciella händelser. Händelser som utspelar sig och visar på den oändlighet av sammanträffande som på olika sätt länkar ihop livet. Som länkar dag och natt, då och nu. Som sätter ljus på allt vi har varit en del av och hur det har format oss till dem vi är idag. Dem vi har blivit. Kanske var det först när jag förstod hur trauma överförs från generation till generation som jag kunde förstå de rädda och oroliga ansiktsuttrycken. Som jag förstod att rädsla för död, krig, svält, fattigdom utanförskap och flykt finns i vårt dna. Det finns i våra celler, det finns i varje liten del av vår kropp och själ. Och ibland är vi så medvetna om det att vi inte kan hantera smärtan och ångesten och ibland är det bara en subtil känsla som påminner oss om vilka vi är. Var vi tillhör. Vad vi måste komma ihåg, vad vi måste berätta. För kanske är vårt enda vapen att berätta. Att berätta vår historia, att berätta det vi minns, det vi har fått höra. Det vi har vågat fråga.