Tillbaka

Som en del av Emergas ramavtal med EU:s byrå för grundläggande rättigheter har vi nyligen avslutat en rapport som undersöker systemet för godmanskap för ensamkommande barn i Sverige. I rapporten har vi intervjuat överförmyndare i sex olika kommuner, samt representanter från Migrationsverket och Socialstyrelsen.

Genom att granska lagstiftningen och prata med överförmyndare i kommuner kan vi konstatera att systemet för godmanskap är decentraliserat där ansvaret för hanteringen av gode män, helt vilar på kommunerna själva. Detta innebär att överförmyndarnämnden i varje kommun har olika krav och tillvägagångssätt för hur en god man tillsätts och granskas. Vi kan även se en stor variation i vilka krav som finns för när en god man kan eller bör bytas ut.

Vidare ser vi stora skillnader i hur väl ett barn får komma till tals vid tillsättningen och byte av god man. Ett ensamkommande barns första möte med Migrationsverket eller Socialtjänsten är avgörande för vem som kommer tillsättas som god man. Det är vid detta möte som en anmälan om behovet av god man oftast sker. Vid anmälan kan barnet självt yttra sig kring önskemål av en god man, samtidigt som det inte finns några generella riktlinjer för hur detta möte, och denna anmälan ska gå till. Konsekvensen blir att det ser väldigt olika ut om och hur väl barnet får yttra sina önskemål gällande en god man innan en anmälan genomförs.

Enligt barnkonventionens artikel 12 har barn rätt att få komma till tals i alla frågor som berör hen. Här kan vi se att den stora variationen mellan kommuner gör att vissa barn inte får den rättigheten tillgodosedd.

I sin helhet visar rapporten att systemet för godmanskap är extremt komplext och att det finns stora skillnader mellan hur kommuner gör i praktiken. Detta beror främst på att det saknas tydliga, nationella riktlinjer och lagar vilket öppnar upp för en ojämn hantering av godmanskap på kommunal nivå.