Jag är livrädd för att bli likgiltig och avtrubbad. Inför alla orättvisor, alla människoöden som påverkar och berör. Inför allt det som är viktigt på riktigt. Livrädd för att jag precis som så många andra lyssnar på samma berättelser om och om igen och ser att samma mönster upprepar sig. Livrädd för att jag kommer att bli en del av systemet som har glömt att den är till för människor. Som har glömt att människan ska stå i centrum, som har glömt och förträngt att mänskliga rättigheter inte är en politisk fråga.
Och ännu en gång sitter jag i en workshop och lyssnar på hur människor i vårt samhälle önskar inget annat än att bara bli accepterade. Accepterade för det de är, det de kan, det de önskar och vill vara. Att inte bli kallade för kränkande och nedvärderande saker, att inte bli spottade på mitt på gatan, att inte bli betraktade som annorlunda som de andra. Att bara få lov att vara. Att sitta tillsammans med de och bära deras sorg, deras styrka och drivkraft, att tillåta sig att känna och bli berörd. Att ge dem kanske det värdefullaste jag har, nämligen min tid, min uppmärksamhet och min empati. Att se värdet i att lyssna, att lyssna med hela kroppen, på riktigt. Att visa att deras berättelser, erfarenheter och kunskap spelar roll, för mig och för så många andra som varje dag på olika sätt bidrar till att skapa ett jämlikt samhälle.
Och bara dagar senare är jag i ett annat sammahag där jag lyssnar på hur individer med makt och privilegier talar om att alla har samma förutsättningar, bara de anstränger sig lite mer, försöker lite mer, vill lite mer. Där samma personer tar sig rätten att berätta att det inte finns klassamhälle, att det inte finns skillnader mellan människor och grupper, att i vårt land har alla samma förutsättningar, i vårt land är vi alla jämlika. Och jag funderar på vad okunskap kan skapa, vad rädsla för det okända kan göra och vad empatilöshet kan leda till?
Och båda sammanhangen lämnar avtryck. Jag bär båda två inom mig, och jag märker att det påverkar mig, på ett djupare plan än jag från början inser. Jag känner sorg och uppgivenhet och jag känner ilska och frustration. Inom mig hör jag röster som säger, skydda dig själv, det spelar ändå ingen roll, och sedan hör jag den svagaste rösten av alla som återigen påminner mig om att det är precis detta som är viktigt på riktigt. Att tillåta sig att känna allt, att ta in och våga bli berörd av andras sorg och av andras rädsla. Att lära sig att hålla alla perspektiv men aldrig glömma sin egen inre kompass.
Jag lovar ännu en gång 9-åringen i mig som en gång för länge sedan lämnade sitt land på grund av fel namn och fel religion att aldrig bli cynisk, att aldrig bli empatilös och alltid påminna mig om vad som är viktigt på riktigt. Att lyssna, att se och att agera. Att ge mig själv tid att reflektera och känna in, att våga vara sårbar och visa att jag blir berörd och att det är helt ok att vara ledsen, arg, frustrerad och känna sig maktlös. Att allt det är en del av spelet, att vara människa.
